Mitt fotbollshjärta blöder...

 Det gjorde och gör fortfarande ont i hela min kropp att se vår kära kapten stå för ett fatalt misstag som visade sig bli helt matchavgörande mot Chelsea. En enkel sidledspassning från Sakho, såna som Gerrard tagit emot säkert 100 000 gånger tidigare, såna han nästan kan ta emot i sömnen, gled under foten och gav Demba Ba öppet läge. När Gerrard sen även halkade, i ett desperat försök att ställa allt tillrätta var friläget och 0-1 ett faktum.
Jag kan knappt föreställa mig hur han mår nu efter matchen. Så nära ligatiteln, så nära sina drömmars mål och göra ett sådant misstag som i förlängningen kan kosta Ligatiteln. Måste kännas oerhört tungt.

Mitt fotbollshjärta blöder också över att en så destruktiv fotboll signerad José Mourinho får vinna mot ett lag som verkligen vill spela offensiv fotboll.

Maskning från start
Om det fanns ett litet hopp om att Chelsea skulle försöka gå för en seger och bjuda upp till en konstruktiv fotboll, så dog det hoppet redan i andra spelminuten. När Schwarzer på första insparken tog så lång tid på sig han bara kunde, visade det med all tydlighet i världen att Chelsea inte kommit till Anfield för att spela nån konstruktiv fotboll. De var här för att hålla nollan till varje pris och hoppas på ett ynka misstag från Liverpool. Visst det är en taktik som de uppenbarligen är väldigt bra på och har firat stora framgångar med. En taktik som också gav dem tre poäng i dag och det är ju det fotboll går ut på, att vinna matcher. Men att göra det genom att maska från början till slut och spela med nio man i försvaret i 90 minuter kommer jag aldrig att berömma.

När sedan Mourinho har mage att på presskonferensen efteråt säga: "The best team won", "The team that deserved to win more won, simple. That´s my opinion" så får det mig att må riktigt illa. Annat ljud i skällan var det när de spelat 0-0 mot West Ham hemma och Chelsea själva mötts av precis samma taktik. Då kallade han Sam Allardyces taktik för "90-tals fotboll" och beklagade sig över hur tråkigt det var när bara ett lag ville spela fotboll. Patetisk, är det bästa ord jag kan komma på för att beskriva den mannen.

Taktiska reflektioner
Liverpool lyckades alltså aldrig dyrka upp dubbeldäckaren Chelsea ställde upp framför eget mål. Visst det är bara att erkänna att Mourinhos mannar spelade en fläckfri defensiv fotboll. De neutraliserade vårt annars så starka anfallsspel väldigt effektivt.

Den här bilden visar på ett bra sätt hur defensivt disciplinerat Chelsea spelade. Båda yttrarna har jobbat stenhårt hemåt. Schurrle har följt med Glen Johnson hela vägen in i mitten, Matic har därför tagit hans plats längst ut till höger. På andra kanten ligger Salah ändå nere vid straffområdeskanten. Johnson som kommit in ett farligt läge sätts under press av tre spelare, som täcker av alla valmöjligheter helt och hållet.

Inför matchen menade jag på att Chelseas ytterbackar Cole och Azpilicueta skulle få det svårt mot vindsnabba Sterling och Suarez, men så blev icke fallet. Både Cole och Azpilicueta gjorde kanonmatcher och stängde till sina kanter väldigt bra. Cole med sin rutin och följsamhet neutraliserade Sterling väldigt effektivt, här ett bra exempel på det:

 Chelsea har här fallit hem och låtit Coutinho ostört vända upp rättvänd med bollen en bit in på deras planhalva.

 Han ser att Sterling startat en djupledslöpning in bakom mittbacken och slår en perfekt djupledsboll på
ytan mellan mittbackarna.


 Ashley Cole är dock med på noterna och följer med tidigt.

 Trots Sterlings snabbhet och fina teknik i nedtagningen är Cole där och kan bryta ett annars gyllene läge.

Suarez för ensam på topp
Rodgers hade valt att formera laget enligt en 4-5-1 uppställning. Suarez ensam på topp, med Sterling och Coutinho på varsin kant där bakom.
Det syntes tydligt att Suarez blev lite för ensam i boxen. Med bara en central anfallare att hålla koll på blev det enkelt för Chelsea att hålla ihop backlinjen och neutralisera honom. Han tvingades söka upp bollen längre ut på kanterna för att komma med i spelet. Även om han gjorde det bra vid flera sådana tillfällen så fanns det ingen spets kvar utan honom i boxen. Suarez stod bl.a. för en fin crossboll till Coutinho i bortre delen av straffområdet, men Coutinhos vänster var aldrig riktigt nära att hitta in bakom Schwarzer i Chelsea målet. Rodgers hade behövt en central anfallare till i startuppställningen, men utan ej fulltränade Sturridge finns inga dugliga alternativ.

I andra halvlek när försvarsmuren blev ännu lägre och kompaktare, så valde vi allt oftare att gå på avslut utifrån. Allen och Gerrard provade ett antal gånger var, men det var som att det inte riktigt var torrt krut i bössan i dag. För skotten såg alldeles för tama ut. Närmast kom Allen på ett välplacerat men aningen för löst skott nere till höger som Schwarzer tippade till hörna.

Den låga backlinjen gjorde det svårt för överlappningar på kanterna. Chelseas ytterbackar låg så lågt att det liksom inte fanns någon yta kvar innan kortlinjen att ta en sådan löpning. Johnson och Sterling försökte själva utmana sin gubbe på kanten men lyckades aldrig komma förbi ordentligt.

Rodgers bytte in Sturridge i 58:e minuten och gick över på en offensiv 4-4-2 variant, med ytterbackarna i hög utgångsposition. Men varken det eller Aspas entré i 80:e minuten kunde lösa upp några offensiva knutar. Istället kunde Chelsea kontra in 0-2 i 93:e minuten efter att Sturridge bjudit sina gamla lagkamrater på ett två manna friläge med en usel felpassning.

Bryt i hop och kom igen
Efter att City enkelt avfärdat Crystal Palace med 2-0 så är det nu åter de som har avgörandet i sina egna händer. Med sitt stora försprång vad gäller målskillnad så vinner de ligan om de tar full pott i sina tre kvarvarande matcher. Men större under än att City tappar poäng har ju hänt förr så än lever gulddrömmen. Det är bara att bryta ihop och komma igen!

Support & Believe

YNWA