Segertåget fortsätter

När i alla fall jag började undra om guldfrossan skulle komma krypande, öppnade Liverpool med ännu sprakande uppvisning. Första kvarten formligen körde de över Norwich med en chocköppning. De satte stenhård press på bollhållaren och sprang sönder kanariefåglarna totalt. Det syntes tydligt att Rodgers valt att överbelasta mittfältet centralt. Vi fick se en 4-4-2 uppställning, med diamantformat mittfält:

Helt klart valde Rodgers att satsa främst på att komma igenom centralt och på vänsterkanten. Coutinho drog sig ofta ut mot kanten och agerade ibland mer ytter än anfallare. Något som betalade sig bra då både 1-0 och 2-0 kom till efter anfall på vänsterkanten och 1-0 målet sedermera gjordes från en central position.
Rodgers valde alltså något oväntat att spela Sterling som 10:a framför Coutinho, ett genidrag skulle det visa sig. Sterlings show började i sjätte matchminuten. Han hittade en ledig yta inne på mittfältet, fick bollen från vänsterkanten och gjorde sin motståndare med enenkel pausfint.

Därefter skickade han på en riktig kanon otagbart för målvakten. Noterbart är avståndet från mål. Härligt o se att han besitter sånt löd i dojjan. Ett riktigt klassmål. Han slutar aldrig att överraska oss gode Sterling. Nu visade han att han även besitter ett skott av högsta klass. En guldklimp vi måste fortsätta att vara mycket rädda om.

5 minuter senare var det dags för nästa godbit från Raheem Sterling:

 Efter ett mönsteranfall, med 15 raka passningar fick Sterling bollen i en djupledslöpning ut mot vänsterkanten. Suarez startar på den här bilden en löpning. Han springer i hög fart mot första stolpen vilket gör att mittbacken följer med.

 Precis när mittbacken tappat ögonkontakten med Suarez viker han av mot bortre stolpen, något Sterling blixtsnabbt uppfattar och slår en magnifik passning med vänsterfoten(fel fot, värt att notera.). Bollen skruvar sig först precis förbi ytterbacken och sedan även runt mittbacken.

 Suarez får bollen i steget och avslutar på ett tillslag kliniskt i målvaktens bortre hörn.

Det här samarbetet mellan Sterling och Suarez,som även ledde fram till 1-0 mot City förra veckan, kan vara vårt guldvapen. I varje fall har de visat vid flera tillfällen nu på slutet att de hittar varandra väldigt bra. Det är kanske på tiden att vi hittar på ett nytt passande smeknamn med tre SSS, för fortsätter Sterling i den här stilen är han minst lika farlig som våra två PFA nominerade skyttekungar Suarez och Sturridge.

Drömstarten kom av sig

Tyvärr dog vår underbara offensiv av lite efter 2-0 målet. LFC blev precis som mot City lite passiva och mindre direkta i anfallsspelet. Norwich tilläts ta över spelet mer och mer. På slutet av halvleken pressade de faktiskt på ganska rejält.  Försvaret ledda av Skrtél och Gerrard höll dock Norwich borta från några större farligheter i första halvlek.
I 18:e minuten var det dock nära att Norwich kunde reducera två gånger om:

När i övrigt felfrie Gerrard missade sin brytning i straffområdet och Hooper fick ett utsökt läge vid målområdeslinjen i straffområdet, var Joe Allen blixtsnabbt där och täckte Norwich anfallarens skottförsök.

När blockeringen studsade Norwich väg och nästa utmärkta skottläge uppstod, var Allen återigen pilsnabbt där och blockerade Hoopers skottförsök en andra gång.

Förutom Sterling som gjorde en fantastisk första halvlek vill jag framhålla nyss nämnde Joe Allen. På slutet annars lite anonyma och tempofattiga Allen, visade i dag helt andra takter. Han spelade med en väldigt hög intensitet och dominerade mittfältet med sina kvicka fötter och timing i brytningarna.
Väldigt kul att se Allen tillbaka i gammal god form, särskilt nu när Henderson är avstängd tre matcher och vi behöver en tvåvägsmittfältare som steppar upp och fyller det tomrum han lämnat efter sig. Det märks också tydligt att det är i den rollen som Allen känner sig allra mest bekväm. Med Henderson på planen har han ibland fått en lite mer offensiv utgångsposition, där han inte hittat rätt på samma sätt. Som jag nämnt tidigare i bloggen, så var det också i en tydlig tvåvägsroll som Allen dominerade i sin förra klubb Swansea (läs mer här: Spelarporträtt Joe "Wales Xavi" Allen).

I andra halvlek tilläts tyvärr Norwich fortsätta där de avslutade den första halvleken. De satte hög press på vår bollhållare och vi orkade tyvärr inte ta lika mycket löpningar för att spela oss ur pressen helt och hållet. Även i defensiven märktes det att vi hade svårare att återövra bollen. Det syntes tydligt att både Joe Allen och Lucas Leiva inte har 90 minuters matchtempo i kroppen utan de mattades av rejält båda två. När Norwich gång på gång anföll på kanterna lyckades inte Allen och Lucas ge tillräckligt med understöd åt ytterbackarna utan kanariefåglarna kom till inlägg på inlägg. Ett reduceringsmål hängde i luften och kom också i 54:e minuten. Ett mål helt klart Mignolet får ta på sig. Han kommunicerar tydligt till Skrtél att han kommer för att ta hand om inlägget från höger.

 När Skrtél avstår från att gå in i duellen och överlåter bollen till Mignolet, så missar denne sin utboxning rejält så att den hamnar hos en fristående Hooper som bara har att raka in bollen i öppet mål. Tyvärr har vi sett den här typen av misstag flera gånger tidigare under säsongen. Mignolet tvekar lite i luftrummet, något man inte har råd med på den här nivån. Studerar man bilden riktigt noga ser man att Mignolet blundar när han boxar ut bollen, ett typiskt tecken på en målvakt som är lite feg i luftrummet. Det är inte lätt att boxa ut bollen på ett hårt inlägg med stängda ögon, vilket Mignolet exemplifierar tydligt.

Efter reduceringen så agerade Rodgers direkt. Han flyttade ut Sterling på högerkanten och gick över till vad han kallade en 4-3-3 uppställning, men som i praktiken mer såg ut som en 4-5-1 uppställning. Det fick framförallt stopp på Norwich framgångsrika kantspel. När Norwich körde fast öppnade det upp för fler Liverpool kontringar. På en sådan kontrade Sterling efter en lång soloraid in 1-3 i 62:a minuten och lättade lite på anspänningen. Mitt stackars hjärta som närmat sig maxpuls efter 1-2 målet fick en liten men välbehövlig återhämtning, innan det åter sattes på prov.
För i 77:e minuten tillät Flanagan på ett håglöst sätt outtröttlige Snodgrass nicka in 2-3 reduceringen. Flanno som gjort en väldigt bra säsong i det stora hela, har fortfarande en del att jobba på i höjdspelet. Han har tappat markeringen lite för lätt ett par gånger på inlägg och hörnor vilket nu återigen satte mitt och alla andra LFC fans hjärtan på onödigt hårda prov.
Vår nya mittbackschef Skrtél, som återigen gjorde en stormatch, och de andra grabbarna där bak redde dock ut stormen och vi kunde bärga ännu en trepoängare. Den 11:e i ordningen! Det som jag flera gånger tidigare pekat på visade sig återigen. Vi har det där flytet som vinnande lag har. För i ärlighetens namn ska vi vara tacksamma att domaren inte blåser straff när Sakho på slutet halkar och brakar in i Snodgrass(tror jag det var). Mignolet lyckas också med nöd och näppe rädda en nick från nära håll sista minuterna, hade den nicken bara varit aningens mer välriktad, så hade kvitteringen varit ett faktum. Resultaten går verkligen med oss 2014. När vi vinner jämna tillställningar tappar de andra topplagen poäng gång på gång. Den här veckan hjälpte oss jumbon Sunderland med att först kryssa mot City och sedan slå Chelsea på bortaplan. Vilket innebär att kryss mot Chelsea nästa vecka och vinst i de två avslutande matcherna räcker för att säkra seriesegern.

Support & Believe, ligatiteln hägrar!