Mittfältsdiamanten här för att stanna?

I söndags fick vi se Liverpool ställa upp med en mittfältsdiamant. Gerrard spelade ankare och Hendo och Allen framför honom i arbetskrävande tvåvägsroller. Längst fram i diamanten satte B.R. Sterling, som imponerade i en för honom ganska ny roll.

Taktiken hade provats med framgång sista halvtimmen mot Swansea och även använts mot Southampton borta. På de 210 minuter + tillägg vi spelat den har vi målskillnaden 7-0. Ett imponerande facit. Jag tänkte att vi skulle titta lite närmare på varför den varit så framgångsrik och vilka eventuella brister den här uppställningen har.

Den stora vinsten LFC fått med den diamanten på mitten är att Gerrard fått välbehövligt understöd i defensiven. Med tidigare uppställning hade han väldigt stora ytor att täcka upp. Första timmen mot Swansea märktes det här tydligt, Henderson hade fått en lite mer offensiv utgångspunkt nästan bredvid Coutinho. Gerrard blev då väldigt ensam där bakom och hade jätteproblem med att hantera Shelvey och company i Swansea. Vi släppte också in 3 mål på de 60 minuterna.

De matcher då Henderson haft en lite mer tillbakadragen utgångsposition har det funkat lite bättre. Men de gånger motståndarna överlappat med sina ytterbackar har vi haft en del problem. Suarez har inte sin starkaste del i försvarsspelet och han har ibland tappat bort markering på sin ytterback. När Suarez spelat på kanten och tvingats ta lite mer ansvar i försvarsspelet så har hans målsnitt sjunkit kraftigt. Det märks tydligt att han producerar mer mål i en renodlad forwardsroll. Vilket inte ska underskattas. Tillbaka i mitten har han nu gjort mål två matcher på raken igen.

Ytterligare en positiv effekt LFC fått med mittfältsdiamanten är att man lyckats täta till ytan framför backlinjen bättre. Tidigare släppte vi till en hel del chanser och mål på ytor strax framför mittbackarna. Här är ett bra exempel på hur Gerrard och Allen tätar till i mitten medan Henderson ger understöd till Glen Johnson på
ytterbacken i matchen mot United:

Vilka är då nackdelarna med den här spelformen?

Kantspelet blir ju lite lidande när man väljer ett så centrerat mittfält. I matchen mot United valde Rodgers att flytta fram ytterbackarnas utgångsposition rejält i anfallsspelet. För att tvinga Uniteds ytterbackar att inte krypa för långt in mot mitten. 

En sådan uppställning är såklar lite känslig mot kontringar. Vi lämnar som bilden visar bara tre spelare kvar i en defensiv position. Uppställningen ställer också väldigt höga krav på Henderson och Allen. De måste orka ta mycket löpningar i båda riktningarna för att ge alternativ i offensiven och understöd åt Gerrard och ytterbackar i defensiven. Kvaliteter båda två visat att de verkligen besitter. I matchen mot United sprang Henderson och Allen t.ex. mest av spelarna på planen. De har från första stund visat att de också har det taktiska sinnet för att klara av positionen. 

Det känns skönt att vi har flera taktiska uppställningar att ta till beroende på motstånd. Mot starka centrala mittfält som Chelseas kommer det säkert vara en väldigt gångbar uppställning. I matcher där vi förväntas hålla i taktpinnen mycket mera tror jag dock fortfarande det bästa vore att spela 4-2-3-1. Mot sådana motstånd behöver vi bredden i anfallsspelet för att både kunna dra isär backlinjen rejält och även lättare komma runt på kanterna mot ett defensivt uppställt lag.