Taktisk analys Saints- Lfc

Ur ett taktiskt perspektiv fick vi i lördagens match se en helt ny uppställning av Lfc. B.R valde bort kanterna helt i offensiven. Han spelade istället med fyra centrala mittfältare.  I första halvlek såg det oftast ut som en 4-2-2-2 uppställning. Där Gerrard och Allen spelade framför backlinjen och Henderson och Coutinho som offensiva mittfältare. Första 20 minuterna funkade den taktiken bra, vi lyckades täta till bra i mitten och Saints körde allt som oftast fast i sina uppspel. Vi lyckades också komma till ett par riktigt bra målchanser i kontringsspelet. Men Pochettino justerade sitt lag sista 25 minuterna av halvleken genom att spela mer offensivt med sina ytterbackar och ta sig runt våra väldigt ensamma diton. Southamptons båda stora chanser i första halvlek föregicks också av inlägg från kanten. Faktum är att med den massiva press de satte på oss sista 20 minuterna,  får vi vara extremt tacksamma att vi kunde gå till pausvila i ledning 0-1.
I andra halvlek var det Rodgers tur att komma med ett motdrag. Han lät Henderson falla hem lite och spelade en 4-3-1-2 uppställning. 

Hendo och Allen hade båda ganska centrala utgångspositioner. De hade dock i uppgift att stötta ytterbackarna på varsin kant de gånger Saints valde att satsa på kantspel. Bilden visar hur Hendo längst upp i bild tagit ett kliv ut mot kanten för att ligga nära Saints vänsterback Shaw som klivit upp i relativt hög position i deras uppspel. En taktik som föll väl ut, Saints var relativt ofarliga offensivt hela andra halvlek. Sen är frågan om det mest berodde på taktiken eller om de helt enkelt inte hade energi nog att ge oss en match om poängen i andra halvlek. 

0-2 målet i 58:e minuten kom också som en mental kalldusch för Southampton. I i ett läge där de kände att det var fullt möjligt att vända matchen så blev den mentala uppförsbacken väldigt stor efter andra målet.

Rodgers visar taktiskt sinne och fingertoppskänsla

Det känns skönt att veta att Rodgers har förmågan och modet att anpassa sin taktik efter motståndet. Han har vid flera tillfällen i år överraskat motståndarna med taktiken. Tokpressen mot Tottenham borta med en offensiv diamant är ett exempel. En mer tillbakadragen taktik hemma mot Everton där vi lät dem föra spelet helt och kontrade sönder dem, är ett annat exempel på detta. 

Jag tror vi kommer få se mer av 4-3-1-2 uppställningen i andra matcher där vi har ledningen och vill bevaka den. Gerrard behöver understöd framför backlinjen, han är inte den spelartypen som täcker av stora ytor och vinner boll mot skickliga offensiva mittfältare. Med det här sagt tror jag inte att det är en strategi som vi ska använda oss av för mycket, i matcher mot Manchester United och West Ham som är starka på kanterna och slår mycket inlägg kan det bli förödande. Vår backlinje är en av de svagaste i serien när det gäller att försvara sig mot inlägg, de har stora problem med markering och positionsspel och har släppt in en hel del mål på sådana situationer. Mignolet har också visat att höjdspelet är hans akilleshäl, han tvekar ofta och blir kvar på linjen vid inlägg. Vilket säkert bidrar till en osäkerhet i backlinjen. Även om Hendo och Allen ger understöd så kan de få problem att hinna med på snabba överlappningar, av ytterbackarna. Särskilt om motståndarna väljer att flytta upp ytterbackarnas utgångsposition rejält. Då kommer det antingen ge stora ytor centralt om Hendo och Allen flyttar med ut, eller ge ett farligt numerärt underläge på kanten.

Jag gillar också Rodgers fingertoppskänsla när han litar så mycket på unge Sterling att han ger honom förtroende som offensiv mittfältare i mer än 30 minuter, en position han aldrig spelat på i seniorsammanhang (vad jag vet i alla fall). Sterling byts ju in vid ställningen 0-1 där ledningen fortfarande kändes väldigt bräcklig. Draget med Sterling i den positionen visade sig dock väldigt lyckat. Han skötte sig mycket bra och spelade både vårdat och kreativt samtidigt som han låg rätt i positionsspelet utan boll.